Och med helvete för alla menar jag inte att han misshandlade alla i familjen, men helvete kan vara på en massa olika sätt, och här kommer min version av helvete.

Leif hade haft ett tag då han skötte sig bra vad gäller drickat, men som alla vet, eller i alla fall alla som haft en alkoholist i sin närhet så brukar dessa så kallade torra perioder inte vara direkt länge.

Nu hade Leif närmligen skaffat sig ett jaktlag, och i detta jaktlag fanns några stycken som anser att lycka i livet är att få ta sig en sup, manligheten flödade så fort dom fick i sig sin förbannade sup.

Sommaren tog slut, och så gjorde också sommarlovet, nu vart det tid för mig att börja skolan, och för mig var detta otroligt roligt, jag skulle ju få åka skolbuss som alla andra stora barn gjorde, och som även min storasyster Annika gjorde.

Och i samma veva började Leif planera för sin första jakt med sitt nya jaktlag.

Måndag morgon och vi skall till skolbussen för att åka in till Hyssna, oj vad stora tuffa killar det satt i skolbussen.

Första dagen i skolan gick bra, och hemkommen med stora upplevelser i bagaget och en massa roliga saker att berätta för mamma och Leif, mamma lyssnade och skrattade över mitt munläder, oj vad jag kunde prata på den tiden skall ni veta :-)

Vissa säger att jag fortfarande är ganska bra på att prata mycket :-)

Men Leif, ja han var givetvis inte hemma, mamma visste inte var han höll hus, ja hon trodde jag skulle tro henne, men en sak har jag alltid kunnat, och det är att se på människor att något inte stämmer.

Men tiden gick, dagen var nästan kvällen när en full, äcklig, ovårdad Leif stormade in genom dörren och sa att hej jag är hemma har ni saknat mig? FY FAN vad jag hatade honom den gången.

Och mamma var ju inte direkt glad, och framför allt var hon nog mest besviken på att jaktens fylla börjar redan 2 månader innan jakten.

Men skall man planera sin jakt, göra i ordning vapnen, skjuta in vapnen så skall man ju vara full och vidrig..ja det verkade så i alla fall.

Nu är det dax för barnen, så mer kommer senare.

Tack till er som läser min blogg

Vi gick sedan ut på ett så kallat pass, ja det heter ju så när man är jägare och skall ut för att sitta i skogen och se på absolut ingenting i timmar.

Skogen för oss var en äng nära skogen, i riktiga skogen fanns ju livsfarliga älgar, elefanter, skiraffer och annat farligt, tror även det på den tiden fanns lejon :-)

Ja som ni förstår vart det inget fel på vår fantasi.

Men i alla fall, där satt vi med våra "riktig" gevär och snusen uppstoppad under överläppen..snusen tänker ni nu!

Ja, det var jord från rabatten som vi lagt i snusdosor, snusa måste man ju om man är jägare..eller hur? :-)

Och timmarna gick, och inget vilt kom det..men helt plötsligt kom det en flock fågrlar flygandes, jag snabbade mig att lägga geväret mot axeln och sikta..för att sedan skjuta..detta genom att säga som alla barn säger PANG...PANG!!

Och döm om min fårvåning när en fågel sjönk från skyn..jag TRÄFFADE skrek jag rakt ut, så sprang för allt vad våra ben bar oss för att ta reda på vårt nyfällda byte...dock fanns ingen fågel någonstans död...

Så här efter alla år förstår jag att fågeln antagligen dök efter sitt eget byte, men jag levde länge på att jag skjutit en fågel..Gert vart redigt avundsjuk på min jaktlycka.

"Pappa" Leig och Gert's pappa Hans-Göran skrattade gott åt detta en lång tid framöver.

Senare den dagen åkte jag på mitt första Practical Joke, i form av att en gräsklippare inte startade..så Gert's äldre bröder ville ha hjälp med att hålla sladden till tändstiftet på plats, jag var ju gvetvis snabb att erbjuda min hjälp, så jag tog tag i sladden, tryckte den allt vad jag orkade på tändstiftet, och bröderna drog i snöret för att starta gräsklipparen. Och gissa om jag fick reda på ett man INTE håller en sådan sladd med handen och tryckt mot tändstiftet, jag fick mig en redig kyss så jag satte mig på ändan :-) Men som det heter, man lär så länge man lever.

Dagen tog slut och jag skulle hem, men fick en fråga om att ligga över hos Gert, jag tackade nej trots att jag inget hellre ville..men på den tiden vart jag sängvätare, vilket skulle följa mig tills jag var 12 nästan 13år fyllda. Jag hatade att vara sängvätare.

Men jag blev i alla fall bjuden på barnkalas dagen efter, Gert skulle fylla 7 år, jag var så avundsjuk på att han skulle fylla 7år..han skulle ju bli stor :-)

Dagen kom och jag var eld och lågor över min nya kamrat och att jag skulle få komma på kalas hos honom.

Kalaset började och alla fick roliga hattar och roliga små saker att minnas kalaset med.

Nu vart det lekdax och vil skulle leka kurragömma, och gissa om jag redan visste det perfekta stället att gömma sig på, det var föresten pantgömme.

En som hette Lasse skulle börja leta efter oss, jag sprang iväg för att gömma mig vid sidan av ett stort kassaskåp, vilket egentligen var ett vapenskåp.

Lasse kom springandes förbi mitt ställe och nu kom min vinnarinstinkt till sin rätt, jag började springa mot stället där man pantade sig, efter ca 1 meter sprang mina ben före mig, något rykte mig tillbaka med en ruskig kraft, och ont som sjutton gjorde det också. Till saken hör att på samma sida skåpet jag gömt mig på stod en massa fiskespön, och en av krokarna hade fastnat i min armbåge, kroken hade gått igenom skinnet och jag satt fast. Så alla hörde dunset av mig när jag or i golvet, och mest av allt hörde dom nog mitt skrikande.

Hans-Göran kom springandes och han var den som tröstade mig och klippte loss kroken.

Min älskade så kallade bonuspappa kom efter samtalet hem för att hämta mig. och lika gullig som Hans-Göran var, lika vidgrig var Leif, klockan var nu strax efter 15.00 och Leif vart full som ett svin, och tyvär var han också den som svarade när Gert's mamma ringde för att berätta vad jag råkat ut för. Leif sa tröstande att ja det man inte har i huvudet Lonnie, det får man ha i sina ben.

Detta var första gången jag fick skämmas över Leif, men tro inte att det var den sista, för nu började helvetet för alla i familjen och också starten på Leif's första sabotering av vårt boende.

Men detta återkommer jag med nästa gång jag skriver i min lilla blogg.

Och som vanligt är ni mer än välkomna att kommentera, fråga, eller bara skriva era tankar.

Ja denna sommaren var nog den roligaste sommaren i min barndom, mycket bus, nya vänner, ännu mera bus, tragik.

Jag hade nu lärt känna Gert Andreasson och hans familj, Gert bodde ca 1 km från oss, detta om man genade genom skogen, stigen man då gick startade nästan precis bakom vårt hundhus, och första tjugo metrarna gick uppe på en liten bergskant, ja i min värld var det i alla fall en bergskant, i en vuxens liv var det nog mer en liten stenkant. men var man som mig 6½ år så har man ju kanske lite extra bra fantasi. Lutade eller stupade gjorde det i alla fall.

Sedan gick man kämpa sig egenom en djungel av ormbunkar, taggbuskar och annat som hör äventyren till.. och ni skall veta att på denna tid var jag verkligen en äventyrare av stora mått, nästan lika stora mått som Indiana Jones. I bland till mamma's och andra vuxnas dilemma, min äventyr var kanske inte alltid vad en förälder önskade sig :-)

Men väl hemma hos Gert tog vår fantasi ut stora svängar, vi var på jakt, vi hade gjort, eller rättare sagt Gert's Storebror Klaes hade gjort oss varsina hagelgevär, Stocken (den som man lägger mot sin axel) var gamla stockar från riktiga gevär, piporna skapades av svart vattenslang, den där hårda svarta plastslangen som man leder vatten under marken med.

Detta var perfekt, för tomhylsorna från de vuxnas jakt hade sparats, och de passade som handen i handsken, i våra svarta hårdplast pipor.

Resten av jakthistorien kommer senare då jag nu har två vakna och vilda barn springandes här..hörs senare

Ja, lilla Lonnie hittades sittandes inne hos just denna hunden, hunden å sin sida låg på rygg och sprattlade med benen som om den skrattade livet ur sig med mig sittandes bredvid och lliksom kittla hunden på magen. min älskade mamma och min pappa (Leif) skulle givetvis rädda mig från hunden som alla ansåg vara livsfarlig.

Då rusar hunden upp springer mot hundgårdsgrinden och börjar vakta mig. Jag som var ovetandes om vad denna så kallade livsfarliga hunda var kapabel till gick rakt fram till hunden som nu vart lite lagom vaktig vid grinden och sa "vovven....SITT" hunden satte sig ner och jag förklarade att han skulle vara snäll (så som bara barn kan göra när dom inte vet vad som egentligen pågår) och då började hunden vifta på svansen :-) . efter det var det jag som gav denna hund mat, vatten och gjorde rent i hundgården.

Sedan spred sig ryktet om lilla Lonnie att han var antagligen mer hund än människa, och då såddes även ett frö i mig var gäller mitt intresse att inte bara leka med hundar utan också träna hundar, jag fick några månader senare min första "riktiga" hund, med förbehållet att jag vart tvungen att sköta hunder ordentligt, och som alla barn sa jag att jag gör vad som helst bara jag får min egna hund.

Hundens namn var för övrigt Buster, en underbar Schäferhane, hunden var ju egentligen inte min egna, men jag fick ha den som min hund.

Nu vart jag snart 6 år gammal och skulle börja i förskolan, detta såg jag fram emot men när dagen kom hade jag visst slutat se fram emot det :-)

Men jag började i alla fall i Hyssna förskola, där jag tillbringade ett år av utslagna tänder, bus och allt annat som för därtill, men framför allt fick jag en ny vän, en vän som jag idag inte har någon kontakt med, men jag tänker på honom ofta då vi hade ruskigt kul, felet var bara att min så kallade nya pappa även fick en ny suparkompis, en kompis för jakt, flaskan, och all annan skit. Det var nu som Leif startade sina svek, alla löften som bara dracks upp så fort det fanns tillfälle.

Och nu startade även en annan fas i mitt liv, livet som lärt mig att det finns alltid personer som har det eller har haft det MYCKET jobbigare än dig själv.

Min mamma blev fostermamma åt personer som haft det tufft och skulle flyttas ut i det så kallade normala Svenssonlivet.

Nya personer kom in i mitt liv, dom hette Cladde (Claudio, Susanne) men även en helt underbar person som började jobba som kennelflicka hos oss, hon hette och heter fortfarande Maud, gud vad jag älskade denna människa, och jag älskar henne fortfarande trots att det nu är ca 7 år sedan jag sist såg henne.

Men jag skall glatt erkänna att Cladde var en person som var så underbart fantastisk...han hade haft det otroligt svårt i sitt liv med droger, sprit och annan skit.

När han kom till oss var han ett vrak, spillror av en hel människa, han fick sina abstinens attacker, men kämpade med hjälp av min mamma sig egenom detta.

Ett tillfälle jag så väl kommer ihåg var när jag en kväll skulle gå och lägga mig, rutinen var kvällsmat, Barnprogram, sedan borsta tänderna, och sist ge mamma en godnatt kram och puss. precis som det är för de flesta barn :-)

Men denna kväll satt mamma och kramade om Cladde, jag frågade givetvis vad det var för fel, mamma sa bara att Cladde är lite ledsen, men jag gav min mamma en kram och puss, fick även en kram av Cladde som var väldigt tårögd.

Dagen efter när jag som vanligt vaknade tidigt så satt min mamma och sov på en stol i köket, Cladde därimot for runt med ett vit förkläde och diskhandskar på sig, han såg så rolig ut, han skrattade och sa att frukosten finns framför TV:n, men låt Gun (min mamma) sova för hon är en mycket trött ÄNGEL som förtjänar allt bra i livet.

Jag sa ok och gick och åt frukost, jag funderade egentligen inte på varför han sa som han sa, berodde antagligen på synen av honom, och min ålder.

Dax för skolan, jag hade ca 800 meter till skolbussen så jag kilade iväg efter jag fått en kram av Cladde, dock när jag kom hem igen sa jag till mamma "Varför är du en Ängel?" mamma tittade på mig med ett utseende som liknade ett frågetecken (?), vad menar du frågade hon, jag svarade att Cladde sa det...

Precis då stampade Cladde ner för trappan från andra våningen i huset och sa HEJ Lonnie Ponny pajas!! Mamma skrattade då hon alltid brukade kalla mig det, men hon frågade varför Cladde sagt att hon är en Ängel. Cladde fick då tårar i ögon och sa följande ord: Jo Gun, du måste vara en ängel som kommit från gud för att göra mig normal, normal som ni är i denna familjen, hela kvällen satt du och pratade med mig, höll fast mig, kramade mig, men framför allt räddade mig från att ta dessa jävla droger igen, mamma svarade jag gjorde bara mitt jobb som männsiska, jag skulle aldrig låta dig ta droger i mitt... VåRT hem..därför höll jag fast dig!

Cladde sa då, jo kanske det Gun, men du höll mig hela natten i din trygga famn, pratade mig igenom natten av helvete och abstinens.

Tiden gick och det blev sommarlov, sista sommaren innan jag började Årkurs 1 i Hyssna skola.

Cladde bodde fortfarande hos oss, han var npg den roligaste personen i min uppväxt, han bet mig vaje kväll i stortån och sa, Lonnie ponny pajas, du har ju en potatis på foten :-)

Till saken hör att jag år senare fick veta att den kvällen/natten som mamma hjälpte Claudio igenom sin helvetesnatt att när mamma somnat av trötthet och utmattning så hade Cladde städat precis hela huset, skurat från golv till tak, putsat alla rutor, piskat alla mattor, precis allt man kan göra som tack för att mamma hjälpte honom, han tyckte att min mamma inte skulle behöva göra detta efter vad hon gjort för honom.

Nästa gång jag skriver kommer jag berätta om den absolut roligaste bästa sommaren i mitt liv..tack Cladde för att du fanns i mitt liv, du har lärt mig mycket om livet!

Lämna gärna synpunkter eller en liten rad om du läsaer min blogg :-)

Nu skall jag berätta om mina nästkommande åren då mitt liv kantades av otaliga flytter fråm olika delar i Sverige til nya både skrämmande och roliga platser, tiden som också kantades av tragedier, svek, oro, men också mycket glädje där jag lärt känna personer som format mycket av mitt liv, och då framför allt mitt vuxna liv.

Min mamma träffade som sagt en ny man, en man som blev min pappa, både o ord och handlig, men samtidigt blev min värsta fiende, men fiende på grund av alla sina svek, svek som jag faktiskt inte fått reda på innan min mamma talade om dom. nu kanske ni tänker "hur vet du att din mamma talade sanning?" jo om ni träffat och känt min mamma så skulle ni inte tänkt så, hon var en person som aldrig ljög, men också visade det sig att allt hon berättade var sant.

Då när jag bara var 3år ungefär kom Leif Sund in i våra liv, en man som arbeta som lastbils chafför, och på sin fritid var han en fullblods jägare, vad menar jag då med fullblods? jo i mina ögon var jägare på den tiden en samling män/gubbar som satt på pass i skogen, med sin gevär i ena handen och sin flaska hembränt i den andra. Jakten kom liksom i andra hand om man säger så. Men nog om detta nu och tillbaka till mitt liv.

Vi bodde på den tiden 1970 i Lindome, flyttade sedan när jag var 5 år alltså 1972-73 till Hyssna, då min mamma och Leif startade sitt liv med hundar, rasen vart givetvis Schäfer, men min mamma hade också hundar av rasen Australisk Silky Terrier, en större släkting till Yorkshire Terrier.

Hyssna, jag gud vad jag älskade det stället, där byggde dom för den tiden Sveriges modernaste kennelkomplex, med plats för strax över 35 hundar. där fanns också en ladugård, där vi hade 2 hästar och 2 grisar, men framför allt Geten Sixten, han blev som en väluppfostrad hund för mig, jag lärde honom till och med gå fot :-), och Sixten vaktade mig också som en pitbull, kom nära mig när vi gosade och du låg förbaskat illa till om man säger så!

I huset som låg precis bredvid vårat hyrde mamma och Leif ut till min moster och hennes familj.

Och kennelbuggnaden var också ett så kallat hundpensionat där folk lämnade sina hundar vid resor mm mm.

Det var också på denna tiden som jag började få intresse för hundar och hundträning, ja jag vet att jag bara var 6 år gammal, men tränade hundar gjorde jag dock ändå, till den milda grad att ryktet spred sig om pojken som var mer hund än männsika, detta efter att ett par lämnat sig gigantiska Dobermann till oss på grund av sin 5 veckors semesterresa, med varningen till mamma och pappa (Leif) att ingen utom en vuxen får ta sig in till hunden, vuxen i detta fall var Leif som hade trots hundens rykte fått såpass respekt av hunden att han kunde ge den mat göra rent  mm mm.

 Hunden hade bitit ett antal personer, vuxna som barn och vart tvungen enligt lag att ha minkavel på sig vid utevistelse.

Vad tror ni händer inom dom närmsta veckorna? det kommer i mitt nästa inlägg (detta pga att barnen nu är vakna och lever rövare här hemma, så tack för denna gång och hörs snart igen.

Jaha, får väl börja med att tala om att jag allt enligt min egen mamma kom till under en roddtur, så jag gissar att fisket gick inget vidare :-)
Och 9 månader senare föddes ett litet gossebarn som senare skulle få namnet Sven Erik Lonnie Örtblad.

Min mammas första kommentar när jag såg dagens ljus och hon såg mig var "Fy sjutton, det är den fulaste ungen jag sett" ja, det kanske låter som en elak kommentar om sitt eget barn, men så var faktiskt inte fallet, bara det att min mamma vart för trång i bäckenet så mitt huvud var minst sagt missvisande för hur jag senare skulle se ut, några dagar senare lät det så här "åå herre gud, hur kunde jag säga dessa ord om denna underbara lilla pojk".

Jag var sedan familjens lilla klocka, jag sov på mycket bestämda tider och vaknade likaså, tiderna jag sov var mina egna föresten.

Så jag mådde nog fint tillsammans med min pappa Sven och min mamma Gun (hon hette egentligen Gunhild) vilket min mamma hatade, så det fick bli Gun.

Fösta året gick och jag växte mig större och starkare, och sedan kom min 1års dag med pompa och ståt, pappa var stoltare är stolt, och min mamma vart likaså. Och vid det här laget kom min första (andra om man räknar flytten från BB till Västra Frölunda), flytten gick till Lindomme, strax utanför Göteborg.

Dock skulle både mitt eget liv och min mamma's och storasyster Annikas (Annika har en annan pappa än mig) ändras drastiskt, strax innan jag blev 2 år körde min pappa ihjäl sig på sin älskade motorcykel.

Han vart på väg in till Göteborg när en stackars kille som precis kört upp och fått sitt körkort skulle köras om av min pappa när killen blinkade för att göra en högersväng, men svängde väntster istället, så min pappa kom farandes i över 100km/h rakt in i sidan av killens bil, flög enligt polisutredningen över 35 meter, slog sedan i backen med ansiktet först, rullade ytterligare över 55 meter. Hjälmen var krossad och det var pappas huvud mer eller mindre också, men han låg i alla fall i koma i nästan 12 veckor.

Och mina tankar går dock till den nu bortgångne killen och hans familj.

Året var 1969, denna stackars kille kunde se mammas flaggstång från sin egen familja balkong, mamma hade lovat att under tiden min pappa låg i koma skulle flaggag inte hissas, skulle pappa överleva skulle flaggan hissas i topp, och skulle pappa dö, skulle flaggan först hissas i topp för att sedan halas ner till halv stång.
Denna stackars kille hade under dessa 12 veckor inte lämnas sin balkong utan suttit där dygnet om och stirra med tom blick mot vår flaggstång, dagen kom då pappa dog, mamma gjorde vad hon lovat och hissade vår flagga i topp (då reste sig killen upp och jublade) och när flaggan sedan började halas ner mot halv stång VRÅLADE killen NEEEEEEEEEEEEEEJ, och föll sedan ihop gråtandes (vilket jag för övrigt när jag skriver detta gör själv) och sedan svimmade den stackarn, han blev sedan aldrig sig själv utan placerades på vad som då kallades dårhus, han sa aldrig mer ett enda ors fram tills dess han dog.
Och jag kan inte fatta hur om det nu finns en gud kan göra så mot en stackare som på sin 18års dag får sitt körkort, och gör ett enda misstag, och också göra så mot en hustru och en liten son!

Till detta hör att min pappa som var lite av en buse som ville vara cool, precis som sin son varit större delen av sitt liv sagt till min mamma följande ord "Älskling, jag skall dö innan jag är 25 år gammal, och då skall jag dö mellan låren på en kvinna eller sittandes på en hoj" jo, han fick som han ville, 24 år gammal dog han just sittandes på en hoj!

Två år senare träffade min mamma en ny man som skulle bli en del av hennes och mitt liv under 16 år, hans namn var Leif Sund, mannen som jag senare skulle kalla pappa, och som senare skulle vara en stor del i varför vi flyttade så många gånger under min skoltid, och också mannen jag antagligen hatat mest av alla, detta på grund av allt för många svek.

Tack för denna gång och nästa gång skriver jag lite om mina nästkommande nästan 14år.

Och som vanligt, lämna gärna feedback, ris eller ros eller bara en allmän kommentar!

Hej!
Kan ju börja med att presentera mig, mitt namn är Lonnie Örtblad, är 42år gammal.
Familj har jag också, gift med Karin, och har 2 gemensamma barn med henne, Marcus 4år och Matilda 1½ år, och därtill kommer mina bonusbarn, Amanda 19år, Fredrik 15år och Emma 13 år + hunden Anton :-)

Detta är också mitt absolut första försök att blogga, så snälla ha överseende med att det kanske blir lite konstigt och kanske inte alltid så där roligt som alla andra har i sina bloggar, men jag kan lova att det blir ärligt och inga undanflykter från hur jag tänker, känner och mår, eller för den delen vad jag varit med om i mitt liv.

Så som dom säger i showbiz, let the game begin :-)

Detta var min presentation, nästa inlägg kommer vara om mina första år i livet, ett liv som startade i Göteborg (Västra Frölunda) för att sedan ta mig genom landet i ett otroligt antal flytter, för att som det varkar just nu sluta i Alingsås, ganska facinerande hur allt verkar börja och sluta på nästan samma ställe.

Så alla ni som eventuellt läser och följer min blogg, ni är mer än välkomna att lämna synpunkter på vad ni tycker om bloggen. Min dröm är att mitt liv kanske kan bli en bok i framtiden, nu säger ni kanske....en bok?? vem vill läsa en bok om ditt liv? njae, kanske ingen, men då finns det i alla fall en liten sak som mina barn kan läsa den dagen jag inte finns mer, och som sedan kan gå till deras barn..jaja framtiden får visa mig hur denna dröm bli..sann eller just en dröm!

Tack för denna gång, och vi ses snart igen :-)